Vissa nätter har jag svårare att somna.
Jag tänker på allt som inte är allt, och på det lilla som faktiskt är.
Skyfflar dem isär i mitt inre med armar som förblir utsträckta i nästa stund då de flyter mot varandra i en önskan att åter blandas samman.
Och utanför fönstret, doften av löv som brunnit.
Det är svårare än vad både du och jag tror.
Min dotters ansikte då hon somnat vid min sida, den trubbiga luggen som hon själv har klippt och det plommonlila sminket hon bara provade lite i en affär när ingen såg.
Min sons nasala andning och runda kind,
den lilla handen på kudden.
Allt.
