Du sjunger med ljus röst. Nynnar på melodier och pratar på ett språk fyllt av ljus och kärlek. Ordlöst. Ändå fullt av innehåll. Det är svårt att hålla sig för skratt när du formar tungan mellan tänderna och ljudar självsäkert. Katten som ligger med den mjuka kroppen tätt tryckt intill odlingslådan värmer sig i solen och gäspar stort. Du säger något ohörbart till honom och petar på ena örat med en vissen blomstjälk. Han rycker irriterar till. Jag sitter tyst och betraktar dig genom nyutslagna hallonbuskar. Betraktar samspelet er emellan. Jag har inte fått tid för ord och min närvaro här. Efter årskiftet var det så mycket tid som både kom och försvann, som rymde så mycket som inte blivit sagt. Tid som förändrade mig.
Plötsligt var visst sommaren här och om två veckor blir du ett år. Din pappa och jag har fullt upp med att forma vårt hem. Det tar tid men det blir verkligen vårt.
När jag sitter där i hallonlandet kan jag inte låta bli att undra om du tar dig an den här världen för första gången eller om du har varit här förut? Jag vet inte varför tanken slår mig men det är små saker jag lagt märke till det senaste året. Det är något med hur du håller i en pensel och mjukt låter handen svepa över rena ytor som vore de tomma canvasdukar – det är som om du hade prytt ytan med snirkliga mönster om du bara hade fått lov att doppa penseln i färg.
Jag minns första gången din syster lät dig hålla en penna, hur jag tänkte att din lilla späda hand vant greppade den. Hur du tog dig an blyertspennan. Du håller den ju precis rätt. För den över vita pappersark och fyller dem med grå krusiduller. Det påminner inte om något jag sett tidigare men det är som du aldrig gjort annat. Som om du skissar så självklart, det kommer så naturligt – inifrån och ut. Jag sitter i trädgården och ser hur du beundrar allt från små bitar bark till snäckskal – håller diverse ting mellan dina små fingrar och betraktar dem noggrant. Studerar detaljerna. Mönster, färger och strukturer. Du ser sånt. Linjer. Kontraster.
Och så är det något med hur du möter min blick. Det är något med hur du ser människor djupt i ögonen, läser av och känner in. Hur du håller kvar blicken länge, länge och ler med en sådan värme. Som om vi känt varandra alltid. Sedan långt innan tid och rum. Dina ögon talar mer än ord någonsin kan och ditt leende så menande.
Jag vet inte. Så kanske alla nyblivna föräldrar känner? Kan knappt förstå det, att om två veckor blir du ett år. Älskade dotter.
Så fint! Underbara ljuvliga unge