utsikter

Vi åkte till det nya huset i början av veckan.
När alla papper väl är skrivna och signerade tusen gånger i varje hörn så infinner sig en ro att ta in detaljerna på ett helt annat vis. Jag tror vi behövde det.
Dels för att det gör lite ont i hjärtat att packa ihop oss där vi är nu.
Det handlar mycket om omgivningarna. Tänk att jag nästan aldrig brydde mig om sådant innan jag flyttade till landet.
Här har tystnaden blivit så mycket viktigare för mig.
På baksidan av vårt nya hus löper en å, den delar sig så att små öar med vitsippor bildas. Och jag kan se henne springa med bara fötter där.
Skogen doftar tall och allt är mera hemma så, mer som skogarna där jag själv var barn.
Det kommer att bli bra, så himla bra.

Jag står en stund på knarrigt golv och låter mig bländas av kvällssolen som hittar in genom det enda fönstret på kortsidan i den stora gudstjänstsalen. En gång i tiden lät någon bomma igen fönstren där för att besökarna bländades just så när de kom för att lyssna på predikan.
Jag längtar så efter att få släppa in ljuset där igen.