Jag vill berätta något om marsvindarna som drog in över vår stad. Om kattungen som miste livet och om hur jag somnade med barnens sorg i mina händer.
Vi kan klara svåra saker, viskar jag mot min sons varma nacke i mörkret.
Det är det sannaste jag kan finna på.
Jag vill också säga förlåt utan att jag vet för vad, för allt i världen som jag redan nu vet att jag inte kommer att kunna laga?
För alla gånger som jag inte kommer att kunna erbjuda mer än just det här.
Jag spenderar några dagar i ensamhet. Dricker pulverkaffe ur en plåtburk från sensommaren i Kroatien. Talar inte med någon, ställer saker i rakare linjer och städar ur de sista spåren av julgranen i min bil.
I April skruvas tiden upp. Sommartid en morgon utan att vi märker.
Körsbärsblommor som exploderar i mitten av en allt för trafikerad rondell.
Min dotter vill att jag ska stanna bilen. Hon vill läsa på lappen som någon tapetserat ett elskåp med. Det står varning tre gånger i rubriken.
I hallen frågar hon mig sedan vad en våldtäktsman är fast hon tror att hon redan vet.
Världen vecklas ut framför deras fötter i en takt som jag inte längre kan vifta bort mellan näsblod och fattiga riddare en fredagsmorgon.
Jag vill säga förlåt för allt.
Mitt yngsta barn blir åtta år. Jag besöker som alltid minnet av stunden då han föddes när jag lägger mig för att sova natten innan hans födelsedag. En måndag morgon kvart över nio, två krystvärkar som jag minns det.
Jag tänker att min kärlek till honom är lika okomplicerad som den stunden, kanske för att jag ser så lite av mig själv i honom?
I hans närhet kan jag alltid känna solsken som i början av april.
I köket växer gurkplantor i en hastighet som nästan är möjlig att se med ögat. Hennes hår ser rödare ut mot den nya färgen som jag målat väggarna med.
Jag funderar på om vi bara ser varandra genom ett draperi av trassliga känslor nu. Och om det i så fall kommer att blekna i solen?
