Sommarhalvår

Krokusarna min son plockat ur föreningensrabatt har vissnat och hänger platt över vasens kant.
Våren sveper förbi.
Solen hittar in och slipar livets alla vassa kanter på sin väg. Ett årligt avbrott i tiden där fingeravtryck på fönsterrutor får vara nästan vackert för ett ögonblick.

Försommar och rosaskimrande spår från min dotters nagellack på vår porttelefon. Hon smäller i dörrar och skriker rakt ut, vill så mycket på en gång.
Hon är en flod som känner allting på sin väg.
Kvar står oftast jag med tystnaden hon lämnar bakom sig vid bänken i vårt kök. På köksbordet samsas persiennens skarpa skuggor och frukostfrallornas vallmofrön. Barnen springer så snabbt över gatan och vidare i sin dag. Dagar som stötvis ändrar form, jag märker aldrig när det sker, bara att det skett.

Juli är de pastellfärgade himlarnas tid. Ett samtal från min mamma mitt i veckan innan kl 10.
Det regnar.
När ett kranskärl i en förälders hjärta täppts till så snurrar allting fort eller så står allting blixtstilla. Det går inte ens i efterhand att veta. Sedan uppstår en spricka i jordens skorpa som även om den läker för alltid kommer gör sig påmind. Små luftgropar att falla i precis överallt. 

Jag gråter mellan skurarna.

Jag är alla mina åldrar på en och samma gång. Jag är barnet och föräldern.  Barnet till föräldern.
Det är 1998.
Min pappa är barnet till föräldern som dör. Jag är barnet till föräldern som inte kan resa sig, som drunknar i sorg i vattensängen i det mörka sovrummet med dörren på glänt.
Jag är barnet som håller sin lillebror i handen en försommardag på väg hem från skolan utan att berätta något. Syrendoft i nedförsbacken till vårt hus. Det är mitt första minne av hur ett grumligt filter kan klä en hel värld.
Nu är jag mamman som håller sin son i handen, utan att berätta.
Det mesta har redan blommat över.

När hösten kommer tänker jag som alltid på tiden. Det är här mitt årshjul sluts. Jag kliver med hastiga steg på kastanjerna i parken.
Sommaren är ett avlägset fyrverkeri som landat vid mina fötter.