Jag känner en stillhet inom mig. Likt den som uppstår efter att något fallit.
Färglös utan att för den skull vara skör.
Och med Nanna talar jag om sådant som ryms i ett av de inre rummen.
Det är svårt att säga vad det är som gör att en vill glänta på sådana dörrar. Men jag tänker att det bygger på en jämlikhet. På en känsla av att det du lägger i någon annans händer inte kommer att vägas eller värderas.
Bara tas emot,
så som det är.
Och jag önskar att också du finner sådana händer. För vad du en kan behöva dem till.
