Realism

_POD2196

Jag mickrar dagens sista kopp kaffe klockan åtta.
Det är en sådan där verklig måndagkväll då jag trampar över källsorteringen som hon just öst ut över köksgolvet,
enbart för att ta mig fram till spisen och steka några skivor blodpudding.
Vår blandare är trasig och vatten sipprar ut över den överfyllda diskbänken.
Och jag drömmer om den där extra minuten.
Den som alla de andra tycks ha.
Jag skulle använt den till att först skala moroten som jag sedan åt.

Jag tänker att jag inte skall tänka att jag är dålig på detta en gång till.
Var gång som jag tänker det.
Risken finns förstås att det blir en sanning under mitt skinn.

När hon somnat infinner sig en längtan efter att göra någonting onödigt nödvändigt.
Som att rengöra badrummet i källaren med monotona rörelser.
En längtan efter att få slutföra,
klappa mig själv på axeln och säga sådär ja.
Som ett noggrant placerat plåster över alla de andra misslyckade försöken att närma mig idealbilden.
Den som jag har av mig själv.

Och jag vet egentligen inte varför det känns viktigt att ha det sagt.
Kanske tänker jag att du som läser skall känna att du är förlåten.
Om du som jag,
åt blodpudding och soppa på tetra till middag.
Om du som jag, tänkt i fem dygn att du ska slänga källsorteringen.
Om du som jag,
ofta känner att ditt tålamod är så mycket sämre än du någonsin kunnat tro.


22 Comments

  • Petra
    Petra 26 januari, 2015 at 21:52

    Tack!!!

  • emma
    emma 26 januari, 2015 at 22:05

    Här står disken i drivor, golven täckta av papp och damm. Tapeterna är på väg upp och golven står på tur. Mitt i röran verkar vi släppa allt och ge upp, ofrivilligt omfamna kaoset. Skjuter på plugg och allt vad måste heter. Nyser av dammet och diskberget blir ännu högre, tvätthögen likaså. Jag har tidigare känt mig rotlös och inte alls harmonisk av röran men har under denna tid också lärt mig att hitta små platser, stunder där jag ändå kan koppla bort..koppla av och kanske till och med njuta lite av att inte hålla den ordning jag annars gör. Just som du skriver – förlåta mig själv för att det inte lever upp till idealet vareviga (om ens en endaste) dag.

  • Emma
    Emma 26 januari, 2015 at 22:08

    ..och du är självklart förlåten du med, tusen gånger om <3

  • Hannah
    Hannah 26 januari, 2015 at 22:24

    Tack!

  • Marika
    Marika 27 januari, 2015 at 08:06

    tack..!

  • inez
    inez 27 januari, 2015 at 13:15

    Tänker nog mer i de här banorna att många människor aningslöst och lite naivt ger sig in i hopplösa projekt och situationer……skaffar renoveringsobjekt ute på landsbygden, långt att pendla till arbeten….kostsamt både vad det gäller tid och pengar……och ofta i kombination med småbarn.
    I don’t get it!

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 27 januari, 2015 at 23:41

      Vi valde landet (framför Stockholm och Malmö) för att vi tror att vi kan skapa ett bättre liv här, dels med närheten till naturen, dels rent ekonomiskt. Jag har 8 minuter till arbetet och min man jobbar hemifrån. Att renovera ett hus likt det vi nu bor i är en dröm vi länge haft och det är intet på något sätt ett renoveringsobjekt, utan fullt beboligt. Sen faller sig ju livet ofta så att möjligheter sker då de sker, och ibland sker allt på en och samma gång.
      Men du kanske syftade på människor generellt. Oavsett så tycker jag att det blir konstigt att göra dömande generaliseringar på det sättet, man vet så väldigt lite om hur andra tänker och värdera, samt hur livssituationen ser ut. Att flytta ut på landsbygden är nog många gånger ett val man gör för att det helt enkelt är där man överhuvudtaget har råd med ett hus, tänker jag.

  • Lisa
    Lisa 27 januari, 2015 at 13:56

    jag är som du, åt också blodpudding…jag är som du, klev också över källsorteringen…sen valde jag att blunda för allt övrigt kaos och läsa sagor för två små…tills andetagen blev långa och djupa….

    Tack för att du visar en annan sida av ett alldeles perfekt liv…!

  • Karin
    Karin 27 januari, 2015 at 18:52

    Tack!

  • Emmie
    Emmie 27 januari, 2015 at 19:05

    Det känns så skönt att läsa om någon annans tålamod som tryter, om längtan efter att få slutföra det där tråkiga vardagliga med monotona rörelser. För då behöver jag inte känna mig så ensam och tro att jag misslyckas här hemma, bara för att jag inte verkar lyckas som alla andra.
    Tack.
    Och ja, att upprepa sådana saker för sig själv kan ju fastna, och bli en osann sanning. För osant är vad det är,

    Kram!

  • Åsa augustsson
    Åsa augustsson 27 januari, 2015 at 20:57

    Tack. Detta behövde jag läsa. Just idag behövde jag det extra mycket!

  • Ojsan
    Ojsan 28 januari, 2015 at 11:30

    Precis vad jag behövde läsa idag! <3

  • enannanhelena
    enannanhelena 28 januari, 2015 at 16:19

    Men du, kära du och ni andra här, nu vet jag att det här blir lite dubbelmoraliskt eftersom jag ofta tänker precis som du gör här, men, men ändå men, varför måste vi alltid tänka att det är dåligt att vara mänsklig? Dåligt att vara en helt vanlig människa? En helt vanlig människa, ovanligt bra på att vara just det: sig själv. Sig själv nog.

    Klart att man måste få drömma – högtflygande om det nu skulle ligga för en – men jordnära, vanligt och blodpuddingsosstinkande måste väl också få vara bra? Tillräckligt bra.

    /helena

  • enannanhelena
    enannanhelena 28 januari, 2015 at 16:30

    Och du, glömde ju säga att du gör mig glad. Fast det vet du ju redan. Att jag avundas ditt sätt att beskriva något alldeles alldagligt på ett så särdeles skimrande vackert sätt.

    /helena, igen.

  • Sandra
    Sandra 29 januari, 2015 at 10:02

    Kärlek.

  • Emma
    Emma 29 januari, 2015 at 13:08

    Tänkte på ditt inlägg idag-när jag fick dåligt samvete över att 4-åringen fick macka o Zingo till lunch. Efter att ha ratat pyttipanna.

  • Maria
    Maria 29 januari, 2015 at 14:06

    Tack!:) Jag har nu i dagar haft ditt inlägg (och även tidigare inlägg) i tankarna när det känts som jag jagar min egen ryggtavla, hemmet är ett kreativt kaos ( låter bättre så ;)) och listan på allt man ska räcka till, på redan lånade reserver av ork, blir allt längre. Jag tycker väldigt mycket om dina ord, din blogg, för det känns alltid som det finns en stor ärlighet och en reflekterande människa bakom. Så tack snälla du för du synliggör och sätter ord på något som många av oss tampas med och kämpa på så gott det går! Du är bra på alla de vis. / Maria

  • Sussi
    Sussi 29 januari, 2015 at 18:00

    Så vackert beskrivet av det som också är livet.

  • Nillan
    Nillan 29 januari, 2015 at 20:06

    Ja, så är det. Vardag och fest, båda är viktiga och det är det som är själva livet!
    Du skriver då fint.

  • Laila
    Laila 29 januari, 2015 at 20:42

    Strekker meg så langt jeg kan, men strekker ikke til. Sint på meg selv fordi jeg ikke kan være mer takknemelig over alt jeg ufortjent har fått.
    Du har en helt unik stemme og et stort talent! Dine innlegg betyr mye for mange av oss. Tusen takk!

  • Emmisen
    Emmisen 30 januari, 2015 at 16:48

    tack för den realismen. det är skönt att veta att vi är fler.

  • Josefine
    Josefine 2 februari, 2015 at 23:13

    Ohhh känner igen mig. Jo jag har tänkt att packa upp de sista fyra flyttlådorna..som stått där sen i början av dec då vi flyttade till en mindre stad, till ett hus med kakelugnar. Jag ryckte lite i dom idag..är i vecka 33, har en liten Maya 4 år. För tre v sedan opererades min man för njurcancer. Säger inte detta som ett offer, mer…var snäll mot dig själv. Din tid kommer som en vis syster säger till mig. Vi gör så gott vi kan. Fint att hitta din blogg, Josefine

Comments are closed here.