Møn i oktober

På en loppmarknad köper en snäcka stor som min öppna hand och en sten som slipats av vatten.

Vi kan resa till havet hvis du vill, säger hon.

Jag måste vinna hösten åter. Väva samman nya minnen till den fuktiga luften och kastanjerna då dem rullar över vägen framför mina fötter.

Men hur länge får man egentligen tala om det hjärta som brast?

Ibland är framåt blickandet och inåt blickandet detsamma.

En annan gång inte alls.

För henne går jag alltid det extra varvet inom mig själv.
För henne aktar  jag mig för att gå vilse på samma plats.

Vi reser till Møn. Besöker hennes vänner som jag med försiktighet också vill kalla mina. I samtalen känner jag mig rik.

Mina kängor färgas vita av kalken ifrån klintens strand.
Mina sinnen fyller kroppen med intryck av höst som inte gör mig ont.