Den första frosten

 

En kväll blir jag rädd.
Det krävs på ett sätt så mycket mindre nu för att kroppen ska reagera på mina känslor.
På ett annat sätt så mycket mer i kontakten mellan mig och det som sker utanför.
Ibland börjar det i kroppen nu, och jag måste aktivt gå in och leta efter känslans ursprung. Svaret är inte alltid längre en tanke, så som det oftast var förr.
Relationen mellan mig och mina känslor är komplexare nu.
Det kan vara ett skifte i luften, doften av höstvåta löv, den första frosten, frusna underben eller någon annans känsla som sipprar in genom mitt skal.

Den här kvällen är det något annat.
Ett gammalt beslut som kommer ikapp.

När man blir riktigt rädd rusar blodet från armar och ben, in mot de stora organen.
Kylan i mina kroppsdelar hänger kvar i dagar.
Jag somnar med en upplevelse av att vilja krypa in i mig själv, i en önskan om något slags skydd.
Vaknar med ett ryck.

Antalet gånger jag ringt min mamma i tårar är fler under detta år än sammanlagt alla andra.
Hon målar inte fan på någon vägg.
Och jag tänker när vi lagt på att det också är en mammas uppgift.

Vi gråter aldrig samtidigt.


1 Comment

Leave your comment
  • Emma
    Emma 14 november, 2019 at 20:59

    Fint med en mamma. När man är Rädd. O annars oxå ❤️

Leave your comment

Translate »