180917

September.
Jag har väntat på dig.
På löftena du viskade om under försommarens stickande ljus och högsommarens tryckande hetta.
Dubbelvikt på stigarna som leder genom skogen,
har jag väntat på dig.
Liggandes på rygg i torkat gräs.
På toaletter,
i min bil,
och med dörren till mitt arbetsrum stängd.

Det var sommaren då allting brann.

Och jag har tänkt på ensamheten.
Hur jag aldrig känt den så starkt,
som då jag fött ett barn och då jag brutit ett löfte.