Jag spelar Tom Waits på morgonen, dimman därute lättar och min son vänder sig beslutsamt från mage till rygg. Det är ett första steg till någonting annat. Jag klappar händerna högt som om jag vill överösta det faktum att någonting inom mig brister. Med honom blir allt svårare. Att hålla och tids nog släppa.
Jag kan ana det långt där inne och även längs kanterna av det som är jag.
Identitetsprocessen tröttar ut mig, en ständigt närvarande drift att vilja kännas vid och vila i den jag blir nu. Jag söker mig till litteraturen och musiken för att andas.
Det är uppenbart så, att jag behöver den meditativa aspekten av orden.
Jag var ingenstans beredd på den känslomässiga omställning ett andra barn skulle medföra för mig. I bröstkorgen växer en törst efter systerskap, efter stammen.
men det är så svårt att sträcka ut den arm som ständigt bär.
Den arm som ständigt bär, – jag älskar att läsa dina texter. Du formulerar dig på ett sätt som når igenom bruset. Oftast när du uppdaterat så väntar jag med att läsa om jag är på tunnelbanan eller i en stimmig miljö. Istället går jag åt sidan senare och njuter av texten. Med en mening fångar du så mycket av detdär som känns, hur tungt det är att sträcka sig ut till andra för att man ständigt bär på så mycket. Tack
Tack. Så mycket dessa rader betydde för mig <3
känner väl igen mig i dina ord….barn nr 2 förändrade hela min värld ytterligare en gång….saknar fortfarande systerskap….
Hade så gärna varit din lilla stam <3
Du sätter verkligen ord på det. Tack för det.
Vackert som alltid.
Tack min vän <3
Du skriver så himla fint Tuva. Ger du ut en bok köper jag direkt, du kan verkligen trollbinda mig med orden.
Tack snälla du 🙂 Det gläder mig i magen att du gillar.
Jag har läst denna text flera gånger nu, mest för att du skriver så vackert men också för att jag finner en slags tröst i att du sätter ord på sådant jag så väl känner igen. Det är en konst att bära andra och samtidigt hålla balansen i sig själv och jag tror att systerskap är en bra källa att hämta kraft ur. ❤❤❤
Visst är det så, med moderskapet har hela min upplevelse av systerskapets betydelse omvärderats, den har fått ytterligare en nivå kan man kanske säga.