Jag spelar Tom Waits på morgonen, dimman därute lättar och min son vänder sig beslutsamt från mage till rygg. Det är ett första steg till någonting annat. Jag klappar händerna högt som om jag vill överösta det faktum att någonting inom mig brister. Med honom blir allt svårare. Att hålla och tids nog släppa.
Jag kan ana det långt där inne och även längs kanterna av det som är jag.
Identitetsprocessen tröttar ut mig, en ständigt närvarande drift att vilja kännas vid och vila i den jag blir nu. Jag söker mig till litteraturen och musiken för att andas.
Det är uppenbart så, att jag behöver den meditativa aspekten av orden.
Jag var ingenstans beredd på den känslomässiga omställning ett andra barn skulle medföra för mig. I bröstkorgen växer en törst efter systerskap, efter stammen.
men det är så svårt att sträcka ut den arm som ständigt bär.
10 Comments
Cecilia
22 augusti, 2016 at 10:11Den arm som ständigt bär, – jag älskar att läsa dina texter. Du formulerar dig på ett sätt som når igenom bruset. Oftast när du uppdaterat så väntar jag med att läsa om jag är på tunnelbanan eller i en stimmig miljö. Istället går jag åt sidan senare och njuter av texten. Med en mening fångar du så mycket av detdär som känns, hur tungt det är att sträcka sig ut till andra för att man ständigt bär på så mycket. Tack
Tuva Minna Linn
23 augusti, 2016 at 12:07Tack. Så mycket dessa rader betydde för mig <3
gabriella
22 augusti, 2016 at 10:13känner väl igen mig i dina ord….barn nr 2 förändrade hela min värld ytterligare en gång….saknar fortfarande systerskap….
Tuva Minna Linn
23 augusti, 2016 at 12:10Hade så gärna varit din lilla stam <3
kristin på krickelin
22 augusti, 2016 at 21:56Du sätter verkligen ord på det. Tack för det.
Vackert som alltid.
Tuva Minna Linn
23 augusti, 2016 at 12:11Tack min vän <3
Caroline
23 augusti, 2016 at 01:05Du skriver så himla fint Tuva. Ger du ut en bok köper jag direkt, du kan verkligen trollbinda mig med orden.
Tuva Minna Linn
23 augusti, 2016 at 12:13Tack snälla du 🙂 Det gläder mig i magen att du gillar.
Rebecca
23 augusti, 2016 at 20:53Jag har läst denna text flera gånger nu, mest för att du skriver så vackert men också för att jag finner en slags tröst i att du sätter ord på sådant jag så väl känner igen. Det är en konst att bära andra och samtidigt hålla balansen i sig själv och jag tror att systerskap är en bra källa att hämta kraft ur. ❤❤❤
Tuva Minna Linn
24 augusti, 2016 at 21:43Visst är det så, med moderskapet har hela min upplevelse av systerskapets betydelse omvärderats, den har fått ytterligare en nivå kan man kanske säga.