Den arm som ständigt bär

Jag spelar Tom Waits på morgonen, dimman därute lättar och min son vänder sig beslutsamt från mage till rygg. Det är ett första steg till någonting annat. Jag klappar händerna högt som om jag vill överösta det faktum att någonting inom mig brister. Med honom blir allt svårare. Att hålla och tids nog släppa.
Jag kan ana det långt där inne och även längs kanterna av det som är jag.
Identitetsprocessen tröttar ut mig, en ständigt närvarande drift att vilja kännas vid och vila i den jag blir nu. Jag söker mig till litteraturen och musiken för att andas.
Det är uppenbart så, att jag behöver den meditativa aspekten av orden.
Jag var ingenstans beredd på den känslomässiga omställning ett andra barn skulle medföra för mig. I bröstkorgen växer en törst efter systerskap, efter stammen.
men det är så svårt att sträcka ut den arm som ständigt bär.