Brus

Allt sker som i en film. Sekvens efter sekvens löper på och jag kan bara titta på. Undra vad som händer härnäst. Världen målas i mjuka färger och någonstans på vägen adderas ett brus. När kontrasten mellan ljus och mörker blir för hård gnistrar vår verklighet i purpur och magenta och jag vet att jag måste låta augusti tona ut. Jag gör det motvilligt och håller hårt i allt jag inte hann, allt jag inte gjorde, allt jag inte sa. Betraktar förändringen som knappt märkbart men så påtagligt ändå sker i trädgården och skogsgläntan intill. Hör det på fågelsången. Ser det på luktärterna som mjuknar, mattas av, falnar.

I söndags tog vi farväl till tiden som varit och välkomnade allt som kommer bli. Jag öppnade grinden till platsen som är vår och lät benen bära mig längst vägen mellan tjocka ekar och björnbärssnår. Fåren betade i tystnad. Några såg på oss med förundran medan andra helt lät oss bero. Blått i tusen nyanser mötte gyllengult och grönt och det slog mig att det är nu allting börjar.

Jag mindes hur vi låg vid strandkanten under stjärnhimlen för vad som känns som tusen somrar sedan och hur våra ord fick full fart – rakt i famnen på universum färdades de i ilfart – så snart de lämnat våra läppar. Tillsammans formade vi en föreställning om hur livet skulle bli och hur allting skulle förändras. Det blev inte så. Filmen fick en oväntad vändning och det är bara att följa med.

Allt tog slut på en fullmånesöndag och dagen därpå började det. Det nya.