Solrosor och känslomässiga projekt

Solrosfältet tog andan ur mig. Jag var tvungen att köra en omväg, stanna bilen och gå ut. Fältet låg undangömt, bakom en stor samåkningsparkering, med den dånande motorvägen alldeles intill.  Det var inte lätt att hitta dit. Honungsblomsterna skänkte en söt doft och jag drog ett djupt andetag för att låta förnimmelsen av de lila växterna fortplantas genom hela kroppen. De sensommargyllene, starkt lysande solrosorna stod ståtligt utplacerade över fältet som på måfå. Ett organiserat kaos av välgörande skönhet. Kvällssolen jagade de regntunga, mörkblå molnen på flykten och ett lugn lade sig över mig.

Det märks att hösten är på intågande. Luften är krispig. Kyligare nu än förut. Jag får ta på mig tjocka koftor på morgonen som jag varm och klibbig sliter av mig framåt lunch. Vardagslunken börjar sakta prägla veckodagarna igen och imorgon börjar barnen skolan. Själv står jag inför någonting nytt. En stor och viktig nystart. Ett känslomässigt projekt tar snart sin början och jag går in i det med både viss rädsla och skälvande förväntan. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av allt som pågår inuti – snart.