Det susar i mitt inre

Tystnad. Det susar i mitt inre och någonting slår hål på mig inifrån. Känslorna svallar och ryms inte inuti – jag vill skrika och tömma kroppen på alla dessa motstridiga rytmer som skulle kunna kallas tvivel, glädje, längtan, rädsla och förväntan med ett och samma ord. Men det finns inget ord för den känslan.

Ett kuvert med våra namn på får mitt hjärta att bulta hårdare än någonsin och lungorna knyter sig så syret hejdas. Det svartnar för ögonen. Jag kniper ihop ögonlocken som om det skulle kunna stänga den grå och kalla verkligheten ute. Kniper ihop dem så hårt att jag ser stjärnor för mitt inre. Till och med stjärnor brinner. En del faller till marken, dessutom. Ja, så sa han. Han med den sammetslena rösten. Han som sjunger versen som slår hål på mig och liksom punkterar mig så att luften rinner ur. Tar slut. Jag upphör att existera och blir ett med orden. Inuti mig ett vrål av formlösa bokstäver i en enda röra. Mascararesterna svärtar mina kinder och jag hoppas på en mjuk landning efter mitt skoningslösa fall i världsrymdens alla dimensioner. Ditt namn. Och så mitt. Bläcket färgar träd som formats om till papper.

Tystnad. Det var inte så här det skulle gå till. Tänker att det är tur att det bara är jag här. Att ingen annan ser eller hör. På samma gång som tystnaden är total susar det högt inuti – så öronbedövande och outhärdligt men också motsägelsefullt härligt. Det måste ändå vara livet i mig som ger sig till känna. Ett sus – som ett rus eller en rejäl fylla. Jag slits mellan drömmar och verklighet, mellan vakna och somna. Befinner mig mitt emellan. Det kanske både är innan och efter på samma gång? Nu?

Kuvertet ligger kvar på bordet. Vi öppnar det tillsammans sen.