Träd och marsljus

Lakanen ligger skrynkliga under min bleka, randiga kropp. En kropp som burit liv, som känt sig både fel och rätt på samma gång. En behållare för en mångfacetterad själ, lager på lager av människostoff – det som formar en person. En svag, nästintill obefintlig ljuskälla var det som väckte mig. Bryter den nattsvarta massan och skänker en grumlig, dunkel atmosfär till trädgården utanför. Träden som kala, krokiga och åldrade vaktar allt det inom mig som måste skyddas mot vardagens vassa kanter och ojämnheter avtecknar sig mot den ljusnande blåaktiga himlen. Jag gnuggar ljuset ur ögonen, ivrigt och vasst tilltar det i styrka, strilar sig in genom de smutsiga fönsterrutorna och kastar ett disigt, ojämnt mönster över både sängen och väggen.

På kudden, alldeles intill min kind, ligger ett örhänge. Lakanet har lämnat avtryck mot min hud och jag kan inte låta bli att följa konturerna av vecken med fingerspetsen. Jag lägger märke till hur kombinationen av ljus och vinterdammiga fönsterrutor filtrerar jordfärgerna som i olika toner, nyanser och styrkor svagt formar ett skogslikt landskap på andra sidan vägen. De har avverkat dungen som så magiskt dolde en hel värld. Den ligger precis intill vårt hus, på en liten höjd. En plats dit jag gått sedan jag var liten. Där jag låtit fantasin skena. Där jag lyssnat på pappas barndomsminnen och nostalgiska sagor om äventyr i en tid som inte är allt för avlägsen ändå. Jag har låtit berättelserna få fäste i mitt allra innersta. Där glänser de och skimrar av barnslig fascination. Genom åren har de plockats fram ibland. Trollbundit mina egna barn.

Avverkning är bra för marken, säger de, men jag kan inte hjälpa att jag sörjer de fallna träden som vore vi vänner som stått varandra nära ett helt liv. De har burit förtvivlan, sorg och alla mina drömmar – troget vaggat mina allra innersta hemligheter. Hållt dem i tryggt förvar. De har hjälpt mig att jorda mig. Varsamt vyssat undan stressen från vardagens alla krav och märkliga måsten. Jag minns hur jag och barnen jagat spöken med ficklampa i dungen om natten och hur vi försiktigt smugit på stigen i gryningen, spanat med skräckblandad förtjusning på häxans hus som ligger öde nedanför branten. Nu slingrar sig inte murgrönan trolskt längs de höga tallarna längre och de knappt skönjbara stigarna ligger blottade för det skarpa vårljuset. Plötsligt slår det mig hur viktiga de där de träden varit för mig. Hur stor roll skogen och naturen spelar i mitt liv och vad den gör för en bubblig själ som min. 

Kristallen i det tappade smycket gnistrar blygsamt i strimman av ljus där det ligger på kudden intill mig och tystnaden tvingar mig att ligga kvar bland de kroppsvarma lakanen en. Även smycket får ligga kvar. Tankarna trevar, som om rädslan för att bryta den ljudlösa verkligheten håller dem tillbaka. Jag lyssnar till hur ljudet av en ny dag ger sig till känna och skoningslöst slår hål på det drömlika tillståndet. Fåglarna utanför gör de vakande träden sällskap mot himlen, kontrasterar likt svarta mascarafläckar mot ett rentvättat lakan. De susar snabbt förbi, knappt urskiljbara. Ett enda vingslag och sen är de borta.  Ljusstrimman som väckte mig är ett skarpt vårljus nu. Den har vandrat vidare i rummet och kristallen i örhänget har tappat greppet om den. Marsljuset tar inte hänsyn till varken vakande eller fallna träd, smutsiga fönsterrutor eller tystnaden.  Tvingar mig att blinka flera gånger. Det är något helt annat än förlåtande som höstljus och dämpat som vinterljus – istället känns det nytt, vasst och ivrigt.