Månadsskifte

Vad grinar du åt frågar hon.
Jag svarar att det är inget men hon ger sig inte utan insisterar på att jag ska återge vad jag tänkte på.
Det är något fullständigt oviktigt. Flyktigt.
Men jag kan känna ett sting av irritation över att hon läser av en sådan liten förändring i mitt ansikte.
Hon sitter på stolen mittemot mig i köket.  Hennes bara ben är utsträckta, fötterna vilar på min stolsits. Hon berättar om ett ärr på hennes vänstra knä som hon fått på en semesterresa till Frankrike då hon var barn.
Paris? Frågar jag. Hon skakar på huvudet.
Det var någon annanstans.  Man kunde se bergen. Hon hade gått för att handla frukost själv, memorerat hur hon skulle be om två baguetter men så halvvägs glömt bort och vänt tillbaka.

Hon säger Frankrike fast med G.
Och hon berättar ofta om sig själv som barn.
Det slår mig, att jag sällan gör det.

En vän frågar mig i ett annat sammanhang över telefon, vem jag var som barn?
Jag vet inte.
Hennes entusiasm lämnar mig med en känsla av att det är något man förväntas veta. Eller i alla fall ha en varsamt konstruerad bild av.
Jag tror att jag var ett lätt barn.
Jag vet i alla fall att min mor tycker att jag är en svårare vuxen.

En morgon i sena februari blöder himlen bakom huskropparna utanför mitt fönster. Månadsskiftet bjuder på stormbyar starka nog att väcka mig en natt. Jag sover i min sons rum sedan mer än fjorton dagar. Det är lättare att läsa böcker för barnen om de båda sover i min säng.
Jag prioriterar böcker högt.
Tänker att om jag kan ge dem läsandet så ger jag dem möjligheten att aldrig behöva vara ensamma.

I det för mig nya rummet är ljuden fler och annorlunda trots att det vätter emot innergården. Det är märkligt att det finns platser i ens hem som förefaller helt nya och outforskade. Jag drömmer intensivt varje natt i min sons säng.
Grannens alarm väcker mig från våningen ovan klockan 05. Han arbetar på posten. Jag är tacksam över uppvaknandet då det sliter mig ur en återkommande dröm om mig och min dotter och vilda hästar. I drömmen figurerar också en tredje person som blir mottagare av en brinnande ilska som jag tycks bära. Jag minns inte vem när jag ligger där i mörkret och väntar på att grannen skall vakna och finna sin larmknapp.
I drömmar skäller jag ibland ut människor på ett sätt som jag aldrig gjort i vaket tillstånd.

Det har gått en vecka sedan jag bevittnade min dotter falla från ryggen på en häst i galopp.
Det är egentligen inte dramatiskt utan sker i en slags rytmisk mjukhet.
Det är ljudet från hennes kropp när den når marken som stannar kvar hos mig.
Inte bilden. Så som jag nog hade trott.