Hårdast håller jag henne om morgonen

Det är på sommarens första dag.

Ett kort meddelande i text som lyser upp på den blanka bordsskivan framför mig.
Svaret som jag väntat på i veckor. På sommarens första dag då allting skulle lätta.
Lättar ingenting.

Jag sitter på sjunde våningen i ett konferensrum och faller genom golvet. Våning efter våning.
Hisnande ljudlöst.
Ett avbrutet andetag. En impuls att lika delar skratta som att gråta.
En fysik upplevelse som inte ger mening.

Allt är luftslott.
Skört och sprött.

Det existerar ingen tröstetanke trovärdig nog att linda vissa ögonblick av liv i.
När verklighetsvågor klipper över mig inser jag att jag trott igen att jag vetat något om var vi var påväg.
Något,
om hur dagar och ögonblick skulle bli och falla ut.
Det är så hopplöst svårt att inte göra så.
Att inte tänka det ordnar sig och säga vet du vad, 
Jag är säker.
(Jag var säker).

Sommaren som följer är fuktig och soltung.
Vi dansar som vanligt som om inget men ändå inte alls. Hon lär min son att simma i det joniska havet.
Tiden jag spenderar utan henne ter sig mer obegriplig än innan. En transportsträcka av tid som borde varit vår.

I varje stund av tystnad frågar jag vad tänker du nu?
Jag vill in, rota runt och jaga ut minsta lilla tanke som skär.
Mest av allt vill jag inte att hon är ensam, därinne i sig själv.
Hon behöver mig, i det djupa och mörka gör den upplevelsen mig ändå grundad
Det otvivelaktiga behovet.

Hårdast håller jag henne om morgonen.
De första minuterna av hudlös vakenhet, ett skoningslöst tidvatten drar in över kroppen.
Både hennes och min.