Januaribarn

Ett nytt år. Mitt sista som 30-någonting.
Jag tänker endel på det, ofta om kvällarna när jag lägger mig för att sova.
Mitt sinne tycks ha ett behov av att summera.
Jag kan känna både ledsamhet och hisnande rädsla över tidens gång. Så har det varit under hela mitt vuxna liv.
Enda skillnaden nu är att jag med större lätthet kan applicera ett mjukt filter av tacksamhet över känslorna.
Tacksamheten dominerar.
Sådant som förr var avlägset förvandlas till personliga erfarenheter.
Det är här vi är nu, konstaterar jag mjukt i samtal med en vän.

De senaste tio åren har rymt så mycket. Livet är finurligt på så sätt att man inte ser det när man är mitt uppe i det.
När jag tittar över axeln så känner jag mig så innerligt ödmjuk över hur allting föll ut för mig.
Endel hände bara,
mycket skapade jag själv.
Annat stod skrivet, långt bortom min kontroll.

Januari är min månad. Men samtidigt ändå inte alls.
Jag vänder mig inåt. Huden är genomskinlig och jag lever litegrann för de dagar då man kan se en himmel.