Jag låg kvar en stund mellan de skrynkliga lakanen som formats efter våra kroppar i ett hus som sov tungt. Trädgården slumrade lika tyst utanför. Vissna stjälkar och brunaktiga kronblad mötte den vintervita bleka verkligheten. Under täcket mötte mina fötter hans och trots tystnaden hörde jag ekot av frusna konversationer och ljudet av tiden som frostig rörde sig framåt. En sekund i taget. Vad ligger dolt under snön där sommaren vilar i tystnad?
Jag förstod att han redan varit uppe före mig. Kaffedoft och knastret från den torra veden i braskaminen ackompanjerade skogens dova sånger som gav sig till känna från andra sidan vägen – jag hörde dem om jag slöt ögonen. Såg framför mig hur allt där utanför förvandlades, knappt märkbart. Morgonsolen skänkte kvarteret ljus, lite i taget. Jag lade handen på min mage. Mjuk. På samma gång hård. Inuti mig finns Du. Ett frö har slagit rot och börjat gro. Förvandlingen går hand i hand med skogen på backen och till sommaren kommer ingenting någonsin vara sig likt. 
