Nu blommar vitsipporna

Jag vek av från min vanliga runda på lunchpromenaden och lät hjärtat visa vägen. Kopplade helt bort huvudet och lät hela mitt väsen flyta med. Stigen sträckte sig svindlande fram mellan knotiga trädstammar, kantad av ljusblå scillor. I viken guppade en ensam svan i takt med vågorna som slog mot den nästintill obefintliga strandkanten. Ett nedfallet och uråldrigt träd som mist sin bark låg med hälften av  den blekgrå stammen i vattnet. Jag stannade till och drog djupt efter andan. Lät luften fylla mig. Vinden vaggade lekfullt de nakna trädkronorna ovanför mig. Jag slöt ögonen. 

Farmor blev lika lycklig varje vår när vitsipporna blommade i skogen vid halvön. Det mörkt gröna mot det skira, ljusa. Kontrasten. Jag mindes med ens doften av mossa, våt jord, murket trä och farmorhud varm mot kinden. Stickad kofta prydd med pärlemorknappar. Hon plockade de vackra vita sipporna med varsam hand, iklädd knälång kjol och hudfärgade strumpbyxor. De var mjukt vita med gyllene guldstänk i mitten. Hon lindade in dem i papper och doppade dem i havet innan hon lade dem i sin ficka. En våt liten fläck spred sig i ena hörnet på fickan men jag sa ingenting. När vi kom hem satte hon blommorna i en liten vas på köksbordet. Kalanchoe, begonia, ranunkel och ros i missmatchade krukor fyllde varje fönsterkarm och bordet pryddes av en mönstrad duk i mjuka, dova toner med fransar på. Det var ett hem fullt av porslinsfigurer, ljusmanschetter och garn, garn, garn. Jag minns att om jag letade noga kunde jag hitta undanglömda födelsedagspresenter i  linneskåpen som jag förstås inte fick öppna men alltid fick öppna ändå. Hon älskade mig och min syster så det kändes ända in i själen. Doftade svagt av danska  æbleskivor och pratade med en dansk brytning som bara vi förstod.

Vitsippor kommer för alltid vara förknippade med henne. Min farmor. Om inte hon hade funnits skulle jag ju inte stå på halvön och blicka ut över den djupblå viken. Det är en svindlande tanke. Hur allt hänger ihop. Det är lätt att tankarna trasslar ihop sig när man tänker djupt. Ännu en plats som väcker känslor. Men halvön är en plats som får saker att ske. Det är nästan som att det ligger ett slags magiskt skimmer över den. Allt blir möjligt där och tiden fungerar inte riktigt som den brukar. Antingen står den helt still och tusen minnen spelas upp likt tusen filmer i ens inre under loppet av en sekund – eller så upphör den helt att existera. En kyss under de tunga trädkronorna en sensommarkväll kan rymma all tid som någonsin existerat och all tid som någonsin kommer att existera på en och samma gång. 

Nu blommar vitsipporna.