I gräset bakom mig slumrar längtan

Orden stormar mot stjärnorna högt där ovanför trädens vildvuxna kronor och rymmer en innebörd som viner så björkarna suckar i sömnen. De faller först som duggregn mot den fuktiga marken, bokstav för bokstav. Både sammansatta och isär. Forsar ur mig likt ett brusande vatten utan hejd medan bäcken som skiljer de båda landskapen åt sjunger tyst där bortom vägen. Jag står med ett ben på var sida om porlandet. Ett i det som var och ett i det som är.

I gräset bakom mig slumrar all vår längtan och jag har begravt det som en gång var vi. Begravt tomheten. Ovissheten. Hopplösheten. Grävt ner allt det som var vi innan hon kom. Jag släpper på allt det jag burit så länge. Viskar, nynnar… formar orden försiktigt och låter mina läppar bli mjuka mot hennes panna. Jag vill att hon ska höra hur efterlängtad hon är. Jag vill att hon ska höra hur innerligt älskad.

Jag kan knappt ta in att jag står här med min dotter i famnen. Den dotter jag väntat på men som jag aldrig trodde skulle komma. Nu vet jag att universum lyssnar. Att min klagosång fångats upp av rymden. Att orden färdats ur mitt innersta, ut i mörkret och mot stjärnornas glödande ljus. Solrosorna som omger oss vajar varsamt till sensommarvindens strömmande toner och jag håller hårt om hennes mjuka hud där innanför linnetyget. Min dotter. Drar djupt in doften av henne och låter tacksamheten fylla mig. Hon finns. Hon är här. Alla tusentals tårar tog mig hit – till denna stund.

Och äntligen kommer orden.

 

 


1 Comment

  • J
    J 19 oktober, 2022 at 15:58

    Underbar bild och fin text

Comments are closed here.