Flickan med kransen

 

 

 

Jag går med bara fötter över mark täkt av vitmossa nära ett hav. Allt har varmare färger nu. Som att jag återgår till någon som jag en gång var.
På avslutningen i fjärdeklass bar jag en dräkt som var apelsingul. Jag var stor för min ålder och hade en gipsad arm. Min mamma hade hjälpt mig att tråckla på kavajen.
Mittbena och en krans av papper. Både hårt och silke.

Jag har en annan kontakt med henne nu.
I både mig själv och genom mina barn.

Och just det där med att resa inom sig själv, bakåt och inåt är så svårt att i ord beskriva.
Det finns ett slående citat som jag gång på gång drar mig för att dela.
Kanske av rädsla att förminska eller förvränga allt annat som passerat min väg.
Men det är också sant att det känns som att jag förlorade bitar av mig själv längs vägen (gör vi inte alla?).

Jag skriver klart detta på en torsdagsmorgon. Nyss hemkommen till ett nytt hem efter efter en vecka på nord Jylland.
Det finns så mycket mer att väva in.
En annan dag.

Jag möter en svag reflektion i en tavla som står placerad på golvet.  Jag bär glasögon nu och mina överarmar är trötta av att bära.
Barn.
Flyttlådor.
Vinterdäck och väskor.
Det sista är på plats nu. På vår nya plats.

En annan morgon frågar min dotter om jag blev det som jag drömde om då jag var ett barn.
Jag svarar henne,
att jag blev ännu mer, och slås i ögonblicket av hur sant det känns.

 


02 Comments

Leave your comment
  • Emma
    Emma 28 juni, 2019 at 17:16

    Fint. Väldigt platt ord känns det som. Men det är Sant.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 28 juni, 2019 at 21:13

      🙂
      <3
      (också platt men sant!)

Leave your comment

Translate »