Jag lyfter kameran ur röran på mitt skrivbord. Det är på en lördag, halva månaden Mars har passerat och jag känner hur något faller på plats inom mig.
Något som flutit löst länge i det mörka.
Och med det kommer viljan att ta ett fotografi.
Det är månader sedan sist.
Med orden är det svårare.
På det gammal pottskåpet som agerar bord bredvid min säng ligger en bok jag längtar till att läsa. Kanske undviker jag den. Jag vet med säkerhet att det inte handlar om de rätta tillfället.
Just dem väntar jag inte längre på.
Jag går längs landsvägen som leder från vårt hus och bort mot skogen. Det jag tänker mest på nu är den känsla som fick mig att välja ensamhet.
Då det egentligen var det sista som jag behövde.
One Comment
Laila
23 april, 2018 at 15:14Så dejlige fotos du har taget !
Ofte ligger ordene bag billeder, føler jeg. Måske er vi mennesker billedmagere først og fremmest ?
Det er jo sådan det var, i vores kollektive historie. Og i vores egen, fra vi var børn. Billederne kommer først.
Jeg ved, at Alice Miller, fx, måtte male mange år – og under malerierne fandt hun af, lå hendes bøger, og voksede frem. De er fagbøger. Men alligevel skulle de fødes på den måde. Hun sagde, at hun aldrig ville kunne have skrevet, hvis ikke hun havde malet først.
Sender dig sol, Tuva Minna Linn. God dag til dig og dine/Laila