November

Det är ett tag sedan jag skrev här, inspiration och tiden har inte funnits helt enkelt. Dagarna försvinner iväg och jag frågar mig hur kan det redan vara november. Min pojke bara växer och växer. Han står stadigt och det är inte långt borta nu att han börjar gå. Jag bekräftar hans framsteg genom klappningar och hejarop. Jag ser hur hans ansikte lyser upp av glädje och stolthet. När han är glad säger han dadadada och när han är ledsen eller vill ha uppmärksamhet säger han mamamama. När vi myser i sängen lägger han sitt huvud mot min bröstkorg och tittar in i mina ögon. Jag tar en inre bild för att minnas. Det blir många sådana bilder. En dag åker jag och mamma till IKEA och jag köper en 80 cm säng och ställer intill min 120 cm säng. Det hade börjat kännas för litet och även om jag och Ossie sover tätt intill varandra fortfarande så är det luftigare. Sängen står intill ett stort fönster och varje dag står han och tittar ut på världen utanför. I vårt hem lyssnar vi ofta på musik och jag skrattar varje gång han dansar och som han älskar att dansa. Det bor så mycket känslor i hans lilla kropp och jag tänker att det är viktigt att han ska få känna dom alla. Det är min största ambition att det alltid ska få vara så. Han är en glad, försiktig och social liten kille som blir mer och mer en person för varje dag som går.