I mitten av magnolians tid tycks livet fatta besluten åt mig.
Och det är med en viss lättnad som jag varsamt ger efter. Jag gråter lite bakom smutsiga solglasögon, gråter för att jag vill så mycket, mest jämt.
Beslutet är som känt alltid det svåra…det som följer därefter är något helt annat.
Det är en krokig skogsväg som rätar ut sig för att plötsligt omges av öppna fält.
Där jag står nu kan jag se allt.
Där jag står nu kan jag se långt.
8 Comments
Lisa
30 april, 2015 at 12:08Dessa ord ska jag skriva av på ett vackert papper o spara.
Tack ,
Tuva Minna Linn
30 april, 2015 at 16:06Känner mig hedrad över det <3
Helina
30 april, 2015 at 12:37Vad använder du för kamera? Du lyckas fånga en så vacker stämning i dina bilder!
Tuva Minna Linn
30 april, 2015 at 16:04Vad roligt att du uppskattar bilderna:)
Jag använder en Nikon D300, ibland även min mans D800, det beror lite på vilken som ligger närmast:)
krickelin
30 april, 2015 at 22:10Somnar i en hotellsäng i Istanbul med dina vackra ord fastnade innanför bröstet . tack.
Thegra
30 april, 2015 at 22:13Vad fint formulerat!
enannanhelena
30 april, 2015 at 23:54Så skönt att känna att horisonten är nåbar på något vis.
Men, jag tänkte helt tvärtom ikväll, när vi körde på snåriga skogsvägar; att ibland är det tur att man inte kan se längre än näsan räcker. För det är inte säkert att man alltid är rustad för mera vidsynthet än så.
Tack för dina fina formuleringar. Och jag avundas dig din nya känsla av utsikt/insikt. Vad den än må handla om.
/helena
Maria
1 maj, 2015 at 00:51Skulle gärna haft en liten bok med dina tankar och texter, något att läsa ur, ofta. Vilken fin känsla du förmedlar med orden. Poetiskt, vackert ut i fingerspetsarna.. Du är briljant!