Om natten

Jag tycker om rörelserna han gör innan han bestämt sig för att vakna eller somna om.
Jag tänker på hur de alltid kommer att finnas men ändå aldrig se ut som nu.
En känslospiral av vilja löper genom tröttheten.
Det är tröstlöst och samtidigt vackrare än allt.

En natt, den är som en febertät dimma fast jag inte är sjuk, med viftande barnhänder och fötter, nyspruckna tänder i min axel och hela tiden en sång eller flera i mitt huvud.
Det är på en plats mellan dröm och vakenhet. Och sångerna är trettonår gamla i mitt liv.
Jag är tjugoår och sökande. Efter ett djupare jag, efter trygghet och äventyr, gemenskap och ensamhet.
Jag tänker om mig själv nu att jag var modig.
Att jag visst valde enkla vägar,
men också smärtsamt svåra.

Tillslut äter gryningen upp natten.
Himlen vaknar i en obestämbar färg och på andra sidan hästhagen står sörmländska tallar,
höga och kolsvarta som piprensare på rad.
Det ser ut att vara en illustration mer än något verkligt.

Jag värmer mina frusna, nariga händer i ett omfamnade grepp kring min mors kaffekopp.
Den vit glaserade med en blå duva på.