Jag sätter tomma kaffekoppar på rad i diskmaskinen. Under en vecka är det bara jag och barnen, jag skriver i de små luckorna som egentligen inte finns.
Plockar stickor ut fötter och småsten ur mun,
nattar och nattar om,
för att sedan lyssna på deras andetag då de sover.
Jag vill hålla stunden nära men utan att drabbas av rädslan över hur flyktigt allt är. Även det som i jordskorpan och hjärtat står för evigt karvat.
Även det.
Det regnar lite eller mycket varje dag.
Den minsta går med de där säregna stapplande första stegen och fascineras av ljudet som uppstår då han talar i en tom kaffeburk av plåt.
Jag drömmer litegrann om en kalkstensruin nära ett hav.
Det är tack vare hjärtat som är 200 år, det söker efter sprickor att vila och spegla sig i.