200713

En kväll är jag vaken och ser ut genom fönstret just i ögonblicket då gatlamporna tänds.
Några av dem är av hängande sort, fästa över den fyrfiliga vägen som skiljer mitt område från pappans.
Jag kan se taket på huset där mina barn sover då dem inte sover i min säng.
I en serie av livsviktiga beslut så är det att vara nära, så nära som jag kunde, ett av dem jag landat mjukast i.

De hängande lamporna gungar rytmiskt i vinden, från mitt fönster ser det ut som att dem släcks och tänds.
Det kan hända ett det regnar.
Fiskmåsarnas barn ska lära sig att flyga nu.
På gatan är det därför nästa aldrig tyst.
I november kommer jag inte att minnas det.

Om jag får välja, väljer jag kvällarna då himmelen spricker upp och molnen ligger tungt och stilla som en horisont precis ovan husen.
Dessa kvällar går jag tillbaka till det stora fönstret flera gånger.

Ibland, men allt mer sällan,  måste jag visualisera mig själv lycklig.
Utan henne.
Jag tillåter mig själv, i stunden då jag inser att det är en form för bearbetning.
Jag saknar erfarenheten av ett hjärta som läker.