Home » En fullmåne natt

En fullmåne natt

Strax efter midnatt den 22:e december går jag och lägger mig i lägenheten i Malmö. Jag har under kvällen käkat middag och kollat film med min sambo Amanda och min vän Minna. Jag tycker jag haft ovanligt mycket sammandragningar men då jag inte haft några värkar tänker jag inte att något är på gång även om det precis varit mitt beräknade förlossningsdatum. Jag hinner aldrig somna innan första värken kommer. Tidigare på dagen har jag pratat med min syster Ulrika som är doula om hur man vet när det är dags, när det börjat och hon sa då att man bara vet. När tredje värken på kort tid kommer inser jag att det är nu det händer. Jag ringer min syster och därefter förlossningen i Ystad för att höra om det finns plats. Det kanske kan verka märkligt att vilja föda i Ystad när jag bor i Malmö men i Ystad erbjuder de vattenförlossning, något jag verkligen vill ha. På BB får jag beskedet om att det finns plats men eftersom jag är förstföderska kommer detta ta tid så jag bör ta smärtstillande och gå och lägga mig igen. Jag försöker göra som jag blivit rekommenderad men efter andra värken kan jag inte ligga ner längre och när jag reser mig upp går vattnet. Jag ringer min syster som beger sig mot mig och jag väcker Minna som sover över. Hon föreslår att jag ska ta en dusch eller att vi ska titta på något. Men smärtan är så pass stor redan att jag mest vill röra på mig och gå på toaletten. När Ulrika kommer ringer vi igen till BB och nu tycker de att vi kan komma in, mina värkar är täta och relativt regelbundna. Taxin kommer och vi beger oss. De första minuterna i taxin känns riktigt bra, jag slappnar av och tänker att 1 h till Ystad är inga problem. Det har nu gått två timmar sedan min första värk. Men i bilen blir värkarna bara starkare och starkare och jag undrar hur ska jag klara detta i ett dygn. Väl framme och påväg in i hissen får jag ytterligare en värk men den känns annorlunda. Jag faller ner i en djup squat och min syster skriker nej vilket gör att jag istället lägger mig på sidan på golvet. När värken äntligen släpper kan jag ta mig upp och in i hissen. Barnmorskan möter oss och jag får komma in till rummet där jag ska föda. Hon undersöker mig och tittar på min syster och säger att jag är 10 cm öppen. Vi tittar förvånat på varandra och jag tänker att snart får jag träffa mitt barn, snart är det över. Det blir bråttom och barnmorskan börjar fylla badkaret jag ska föda i. Vattnet måste bli till en viss nivå innan jag får komma i. Detta gör att jag får ta ytterligare två värkar på britsen. Det är uppenbart att min kropp vill föda och det tar alla mina krafter att hålla tillbaka krystimpulserna. Jag fokuserar på en ljusslinga i taket och räknar sekunderna på min inandning och utandning. Äntligen får jag sjunka ner i badet och det är en befriande känsla. Jag känner min kropp omslutas av det varma vattnet och vet att nu är jag redo. Min syster sluter upp vid min sida och värken kommer. Jag vet inte hur många jag tar men varje gång den kommer tittar jag upp i taket och ett högt ljud med så mörk röst jag kan kommer ur min mun. Fram tills nu har jag försökt vara ljudlös även om det inte gått hela tiden. Jag har upprepat de olika mantran jag fått lära mig i gravidyogan och genom all läsning. I taxin handlade det om att slappna av, inte bli rädd, att vara tung och öppna sig. Nu hör jag mig själv säga att du är stark och snart är han här, du kan föda. Efter vad jag tror är två krystvärkar frågar barnmorskan om jag vill ta emot honom med mina händer. Men i detta läget känns det omöjligt att luta sig framåt så jag säger nej även om det varit något jag tänkt att jag velat göra. Vid nästa krystning tar jag i rejält med rösten, jag känner the ring of fire och hinner knappt reflektera över hur mycket det känns innan huvudet är ute. Barnmorskan instruerar mig att krysta en gång till och jag använder den sista luften jag har i mina lungor. Sekunden senare landar han på mitt bröst. Min pojke är så liten och så stor på samma gång. Jag skrattar och gråter, jag kan inte fatta att han är här, det känns overkligt. Barnmorskan börjar tömma karet nästan omgående och jag tänker att nej här vill jag ligga kvar, men jag vet också att allt inte är över ännu. Ulrika klipper navelsträngen och får ta emot honom så jag kan ta mig upp på britsen igen.  Barnmorskan hjälper min moderkaka ut, syr ett stygn och därefter får vi tre vara ifred precis som jag önskat i mitt förlossningsbrev.

Allt känns så omvälvande, allt gick så snabbt. Endast 4 h har gått från min första värk till det att han är här. Jag tänker på hur lång förberedelse det varit för så få timmar. Jag hade till och med packat ner en yogamatta jag tänkt använda för avslappning och rörelse. Min syster hade en spellista vi aldrig hann dra igång. Men samtidigt så klagar jag inte, jag fick föda i vatten precis som jag drömt om att få göra och allt gick bra. De rädslorna jag hade haft inför förlossningen som t.ex. kejsarsnitt hann jag inte reflektera över.

Relativt omgående blir vi förflyttade in i ett familjerum. Jag är uppe i varv och kan varken äta eller sova. Jag duschar och tänker att det här känns som det händer någon annan. Jag reflekterar över hur lättare det är att förstå graviditeten än det faktum att jag nu har blivit mamma och att mitt barn finns i rummet bredvid i min systers famn. Ulrika stannar mer än ett dygn med mig och min pojke. Även om en barnmorska bara finns en knapptryckning bort känns det tryggt att ha henne där. När hon väl åker blir det tomt. Det är den 23:e december och snön faller stilla utanför fönstret, det är vackert och magiskt. Jag läser alla underbara hälsningar som kommer in från nära och kära och från personer jag aldrig träffat och jag gråter lite stilla. Jag gråter för att jag känner den starka kärlek som skickas vår väg, jag gråter för medmänskligheten som är så vacker och jag gråter för att jag håller en perfekt liten pojke i min famn.

Bilderna på mig är tagna av min syster Ulrika Wedin.

Jag heter Isabell och jag har arbetat professionellt med foto i över 15 år. Jag fotograferar främst inredning och porträtt i dess olika former. Mina uppdrag är både av det kommersiella och konstnärliga slaget. Jag bor sedan några år tillbaka i Malmö men kommer från en liten by på landet. Landet ligger mig nära om hjärtat och mina resor går oftast till platser med vacker natur. Fotot har varit en del av mitt liv under många år nu, det är en stor del av min identitet. 2018 blev jag mamma till en liten pojke som fick namnet Ossian. Ossie är mitt första barn och jag har valt att skaffa honom själv. I slutet på vintern 2020 träffade jag Calle och vi tre blev en liten familj. Vi går just nu i väntas tider och om allt går enligt planerna kommer lillebror i juli. Här på Northern sisters kommer jag dela med mig av mitt liv både som fotograf och som mamma. Jag hoppas ni vill vara med på min resa och finner den inspirerande.

15 Comments