Vykort från en särskild plats

På söndagseftermiddagen är allting över.
Barnen börjar sin pappasemester och min flickvän reser över bron och hem till sitt.
Kvar är jag och ensamheten som är en tomhet, som inte egentligen är detsamma som en ensamhet.
Kvar är jag med tomhet som jag kunnat fylla men som jag aldrig gjorde.
Aldrig gör.
Och om det vill jag tala med någon som förstår.
Men den personen finns inte för mig.
Har jag inte funnit än.

Jag samlar tårar och regn i mitt bröst.
Blandar sorgen med känslor som jag stunder som denna inte fullt ut ger mig själv rätten till.
Så långt borta från acceptansens lätt smekning.
Jag stretar emot.
Fastnar i mitt egensinne.
Det är till ingen nytta.

Jagvetjagvetjagvet.