190821

Man kan höra motorvägens dån från trappan utanför min dörr.
Allt beror på hur vinden ligger. Somliga nätter är helt tysta.

Ibland.
När jag öppnar det lilla fönster i rummet som rymmer precis bara min säng, så brukar jag tänka att det är havet därutanför.

Jag sover på två kuddar nu trotts att huvudet hamnar för högt.
I en gråmelerad t-shirt trots att rummet är varmt.
Allt handlar om trygghet. En slags illusion av omfamning.

Diskmaskinens blöta pulserande och ett flygplan som korsar natthimlen.

Jag somnar sällan så tidigt som jag önskar.
Ibland rullar jag runt i min sorgeprocess. Jag måste gå tillbaka, minnas och besöka platser längs med vägen.
Jag längtar tills skiljelinjen mellan före och efter bleknat litegrann.
Jag vet att det nog ska ske även om jag ibland tvivlar.

Ibland hakar jag fast mina känslor på drömmar om framtiden.
Ibland försöker jag att istället distrahera sinnet med någon meningslös detalj. Jag har tänkt på hur sådant ofta kommit att handla om något påhittat behov.
Den där boken som jag behöver införskaffa för att lusten att läsa ska komma åter.
Byxorna som ska berätta för mig vem jag är nu.
Eller en ögonkräm.

Men ingenting av det där tycks längre gå.
Jag studsar tillbaka till nuet där allt är spegelblankt och sylvasst sinnligt.
Den här känslan av att ingenting längre känns igen.
En dag kommer den inte längre att bo i min kropp. Och då kommer det att vara som om den aldrig gjorde det.