190821

Man kan höra motorvägens dån från trappan utanför min dörr.
Allt beror på hur vinden ligger. Somliga nätter är helt tysta.

Ibland.
När jag öppnar det lilla fönster i rummet som rymmer precis bara min säng, så brukar jag tänka att det är havet därutanför.

Jag sover på två kuddar nu trotts att huvudet hamnar för högt.
I en gråmelerad t-shirt trots att rummet är varmt.
Allt handlar om trygghet. En slags illusion av omfamning.

Diskmaskinens blöta pulserande och ett flygplan som korsar natthimlen.

Jag somnar sällan så tidigt som jag önskar.
Ibland rullar jag runt i min sorgeprocess. Jag måste gå tillbaka, minnas och besöka platser längs med vägen.
Jag längtar tills skiljelinjen mellan före och efter bleknat litegrann.
Jag vet att det nog ska ske även om jag ibland tvivlar.


Ibland hakar jag fast mina känslor på drömmar om framtiden.
Ibland försöker jag att istället distrahera sinnet med någon meningslös detalj. Jag har tänkt på hur sådant ofta kommit att handla om något påhittat behov.
Den där boken som jag behöver införskaffa för att lusten att läsa ska komma åter.
Byxorna som ska berätta för mig vem jag är nu.
Eller en ögonkräm.

Men ingenting av det där tycks längre gå.
Jag studsar tillbaka till nuet där allt är spegelblankt och sylvasst sinnligt.
Den här känslan av att ingenting längre känns igen.
En dag kommer den inte längre att bo i min kropp. Och då kommer det att vara som om den aldrig gjorde det.


06 Comments

Leave your comment
  • Anna
    Anna 22 augusti, 2019 at 08:18

    Förstår hur du menar, känner igen mig

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 23 augusti, 2019 at 19:34

      Så fint. Har tyckt att det varit en lite ensam plats.
      <3

  • jenny
    jenny 23 augusti, 2019 at 08:46

    Älskar dina texter, ditt sätt att beskriva olika tillstånd.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 23 augusti, 2019 at 19:32

      Det gör mig väldigt glad att höra. Just detta som är nu har varit svårt att måla för mig.
      Så tack!

  • Emma
    Emma 25 augusti, 2019 at 21:51

    Åh Minna! Så jag känner igen det där med hur det inte GÅR att distrahera bort, för mig, en existentiell ångest. Som tittar fram i olika lägen i Livet. Så stor igenkänning. Hur hitta trygghet? Det är den springande punkten för mig. Du delar med dig i att beskriva detta svåra, oerhörda-så att jag kan känna igen något av mig i dina ord. Tack! ❤️

  • Eva
    Eva 26 augusti, 2019 at 08:56

    Lägger handen på hjärtat och säger till mig själv, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Jag är mitt hem. Här bor jag <3

Leave your comment

Translate »