Vi har månen i kräftan båda två. Som speglar där en är avtagande och en växande. Vårt undermedvetna befinner sig i konstant dialog, det förstod vi tidigt. Astrologen hade inte behövt visa oss våra kartor för att vi skulle se det. De liknar varandra men kompletterar varandra snarare än går hand i hand. Samtalsämnena rör ofta livet, döden och vardagens kranka blekhet. Vi är alla en del av rymdens mystiska komponenter, formade av universum – energi som aldrig försvinner utan bara omvandlas.
– Du måste ha levt många liv, sa jag. Ung i kropp och sinne men med själen full av rynkor.
Jag minns i alla fall att det var den varmaste sommaren på länge. Kvällarna var oändliga och nätterna tog nästan aldrig vid innan gryningen färgade himlen mjukt aprikos. Dagarna bjöd på bara fötter i finkornig sand, mjuk havsbris och äventyr som tagna ur vilken roman som helst. En tvilling och en våg. Som speglar. Likheterna nästintill kusliga men ändå på varsin sida, som motsatser. Du speglar mitt mörker i ditt ljus. Ditt mörker speglas i mitt.
När vi gick där på stranden, hand i hand, for tankarna genom mig likt textrader på handgjort papper. Minnesbilder stakades ut en efter en som om de var skrivna med mjuk blyerts. Knappt skönjbara. Jag höll månen i min hand medan känslorna från den första sommaren sköljde över mig.
