Vi flyr staden och bor ett par veckor på landet hos min föräldrar. Det är lugnt och stilla här. Vi går långa promenader och hälsar på kor, får och hästar. Det är mitten på augusti men det känns som om sommaren är förbi. Jag tycker om den friska luften men samtidigt känns det vemodigt att det vänder nu. Jag minns tydligt alla promenader med barnvagnen i kylan och jag minns de inte med kärlek direkt. En kväll bokar jag och mamma biljetter till Bali. Vi kommer åka mitt i vintern och min biljett hem går att boka om. Jag vet inte hur länge jag kommer stanna där denna gången men minst en månad. Jag känner flygskammen men försöker hålla den borta med argumenten att jag är vegetarian, inte äger en bil och sällan handlar nya ting. Vintern är svår för mig, den är för lång och för mörk. Men ännu är det sommar och däremellan kommer hösten med sina vackra färger. Jag är på en bra plats och jag har börjat öppna upp för nya möjligheter. Jag känner mig förväntansfull och tacksam. Ossian är inne i en period som är krävande men samtidigt rolig. Han har blivit så medveten och har börjat att krypa. Det är häftigt att hänga med någon som upplever det mesta för första gången. Igår visade jag honom för första gången granskogen bakom mina föräldrar hus. Här har jag själv lekt oändligt många timmar. Jag hoppas han kommer göra detsamma om ett par år.
Kamera: Canon 5D Mark 4
Objektiv: Sigma art 50 mm 1,4