Tyst & stilla

Jag stirrar på en bild efter en annan. Det är redan med viss känsla av november i min blick.
Jag vet det för att ingenting längre tycks passera med lätthet.
I mina flöden blir det tyst och stilla.
Vad ska det vara bra för?
För vem?
Varför?
Är frågor som så ofta jagar mig när mörkret och den höga luften drar in.

Jag låter en tidig sol blända mig genom bilens fönsterglas. Som om jag tänker att den ska sippra in genom tårkanalerna och vidare ut i min kropp. För att helt naturligt kunna finna den plats som börjar att bli kall.

Min man talar om innerfönstens frånvaro. Och jag lyssnar bara halvt.

En fredageftermiddag möts vi på den plana delen utav Götgatan. Han bär en perfekt sittande kavaj och för ett ögonblick så minns jag vilka vi en gång var. Han är vackrare än alla människor jag mött, han är också allting som jag inte är. Det är inte alltid lätt, men jag vilar i att motsatsen hade varit svårare. Kanske till och med hopplöst förödande.

Det är i september månad som jag börjar måla.
Och jag inbillar mig att jag nästan kan höra hur sådant som sedan länge gått i baklås inom mig sakta öppnas upp. Det är svårt att sätta ord på, och kanske inte heller meningsfullt. Kanske är det just det ordlösa uttrycket jag söker att förlora mig i. Friheten som kommer i att inte behöva göra någonting varken rätt eller bra.
Något som bara är mitt.
Jag blir glad av spåren som färgen lämnar efter sig, kring ett torrt nagelband, på ett klädesplagg eller undersidan av min arm.
De skvallrar tyst om en tid som är alldeles ny.