Bland de öppna eldarna och tälten

Platsen där vikingadagarna hålls bär något magiskt över sig. Energin är tät där. Så pass att det känns i hela kroppen. Vibrerar. Surrar. En hisnande känsla sprider sig i maggropen när jag tänker på hur det kan ha sett ut där för flera tusen år sedan. Att andra människor än vi vandrade där fulla av känslor, drömmar och rädslor. Kanske var de ändå lugnare? Mer till freds? Nära naturen, skiftningarna och levde efter ljus och mörker på ett annat sätt än vi.

De omgärdande gyllene fälten och skogen som skiftade i mörkgrönt mot den tunga blå himlen var slående vacker. Ömsom sol, ömsom höstvind. Trummorna och völvornas illtjut som ljöd bland ekarna uppe på kullen fick vinden att tillta i styrka så löven yrde omkring oss och de mörka molnen hopade sig. Alla väderstreck var representerade och det rådde magisk stämning när de gav sig hän till det dova ljudet från trummorna. De trummade för moder jord. För läkning. För uppvaknande.

Jag är stolt över min pappa som vågar. Som gör sådant han känner för. Följer själens viskningar. Som ensam man bland alla de vackra völvorna dansade han med trumman höjd till skyn. Och så fort ljudet avtog öppnade sig himlen i ett iskallt ösregn.