Dimman ligger tät och han kokar frukostägg som blir alldeles för lösa.
Lite skadeglad blir såklart jag, som annars är den av oss som alltid går på känsla, aldrig klockar, mäter eller räknar ut någonting ens i närheten av exakt.
Jag fyller en kartong med kläder som hon redan har växt ur. Det känns overkligt.
Hennes första lilla randiga pyjamas och mössan ifrån förlossningen. Allt, ner en brun kartong med hennes namn på.
I mitt hjärta har hon funnits i en evighet och i ett ögonblick på samma gång. Och jag slås gång på gång av hur den ena känslan aldrig utesluter den andra.
4 Comments
Nanna
20 april, 2014 at 21:42jag mäter aldrig nånsin någonsin heller. Bara kör. På känslan. Och här hemma finns en motpol som ofta flinar kärleksfullt bakom min rygg. Ibland blir det bra och ibland inte.
Och barnen, kan man nånsin minnas ett liv utan dem? Den vackraste gåvan och samtidigt helt självklara när dom väl finns. kram till dig och hoppas du har sköna dagar med din fina familj
Tuva Minna Linn
21 april, 2014 at 09:44Skönt att höra:)
Hoppas du njuter av lediga dagar.
Lenita
22 april, 2014 at 12:22Alltså, ditt fotografi utvecklas så fint hela tiden! Gillar verkligen färgerna. Och ljuset. Som nu bara ökar varje dag. <3
Tuva Minna Linn
22 april, 2014 at 13:03Tack snälla<3
Jag är inne i en fotoperiod nu, försöker utmana mig själv lite och testa nya saker.