Jag micrar morgonkaffet tre gånger om och ignorerar gårdagens disk längre än vanligt.
Vid lunch med ett barn på höften tappar jag couscous över köksgolvet och de känns som att de stannar kvar mellan tårna hela dagen. Jag bara sveper undan det lite, in i något hörn.
Sanningen är sådan, att jag har blivit bättre på kaos sedan hon kom.
En förlåtande hinna lägger sig mjukt över allt från vårt smutsiga köksgolv till mina otränade lår.
Jag håller hennes kladdiga lilla hand och pillar bort morgonens torkade grötrest ur hennes hår.
Det är magiskt.
Precis så.
7 Comments
malinpersson
29 april, 2014 at 15:51Underbart, precis så måste man tänka som småbarns mamma!
Pilla grötrester ut håret kan vara bra magiskt;)
Tuva Minna Linn
30 april, 2014 at 16:25Ja, och det känns som en befrielse när man väl gör det.
Emmie
29 april, 2014 at 19:57Jamen precis så känns det här också…. Jag blundar för stöket och kaoset här hemma, det känns viktigare att hinna se varje liten sinnesrörelse hos Frank, varje liten utforskningsansats, varje allt och det där andra. spelar liksom mindre roll… <3 (fast vissa dagar vill jag mest spy galla över att här är så stökigt och över att jag aldrig hinner storstäda längre… 🙂
Tuva Minna Linn
30 april, 2014 at 16:27haha, jo…jag får givetvis också mina små infall av ”kan inte, vill inte leva i den här röran”, oftast under samma tidpunkt i min cykel. Så var det även innan vi fick barn. Det är nog bara att roll with it och se till att ha choklad hemma.
Anette
29 april, 2014 at 23:11Det är något magiskt över dina bilder också…
Tuva Minna Linn
30 april, 2014 at 16:30Vad glad jag bli:)
Experimenterar mycket med kameran och ljuset nu. Det blev ungefär dubbelt så roligt nu när det finns en liten också, alltid så naturlig och full av liv.
Katarina
3 maj, 2014 at 16:51Du skriver så fint, tycker jag.
Det är njutbart att läsa..
Tack.