Tillsammans drömmer vi om platser. För ett ögonblick så tänker jag att vi kanske bör skriva ned och specificera vad det är vi önskar. Men inser att vi söker något som vi ännu inte riktigt vet. Och att tro sig veta är alltid förenat med en risk att missa. Handmålade blommor över bleka…

När graderna går under noll blir allting annorlunda. Månen hänger lågt, som en tunn skärva i det oändliga. Jag tycker hon är vackrast så. I rummet mellan det att barn somnar och vaknar ligger vi tysta med portvin i små glas framför brasan i matsalen. Jag tänker mycket på tiden som ligger framför oss nu….

  Jag studerar hennes ansikte i skenet från ett annat rum då hon sover. Det är svårt för mig att förlika mig med hur flyktigt minnet av henne som väldigt liten är. Bredvid ligger den bruna nallen med plåster och stygn. Den som hon valde i sjukhusbutiken en gång efter att hon fallit och slagit…

Jag somnar mitt på dagen. Det är omöjligt att inte. När jag reser mig har täcket lämnat ett avtryck som sträcker sig från ögats utkant ner till mungipan. Jag synar mig själv i badrumsspegeln medan jag låter fingertopparna på höger hand vandra över avtrycket. Det som vittnar om en trött kropp som vilat tungt och…

Jag tycker om rörelserna han gör innan han bestämt sig för att vakna eller somna om. Jag tänker på hur de alltid kommer att finnas men ändå aldrig se ut som nu. En känslospiral av vilja löper genom tröttheten. Det är tröstlöst och samtidigt vackrare än allt. En natt, den är som en febertät dimma…

På pingskyrkans loppis köper vi en ljuslykta av glas, den är rund och för hand har någon målat siluetten av en stad över den.  Vi tänder ljuset då hon ska sova och bägge ser en gryning stiga över de svarta små huskropparna. Men jag tänker att det inte alls är givet. Och någonstans här börjar…

Jag trivs i skiftet, det mellan natt och morgon. En kort diffus tid då det är svårt för sinnena att avgöra var det ena slutar och det andra tar vid. Jag upplever även mitt eget varande som flytande där. Trotts mörkret kan man se det blekta partiet på mattan vid sidan om sängen. Min man…

Under de sista veckorna i november lyfter jag knappt kameran, inte mer än den gången då tre mörkröda krysantemum stora som knutna nävar vissnar tungt på mitt skrivbord. Efter en avslutad essä av Karolina Ramqvist tycks det mig även svårt att lyfta någonting nytt ur högen bredvid min säng. Jag skriver inte heller. Det är…

Min man har ett sätt att vika lakan och handdukar. Han har det från sin mormor och så länge som jag känt honom har han vikt så, som om det vore det mest självklara och enda sättet. Jag är annorlunda. Det tycks mig omöjligt att kunna upprepa samma rörelse. I slutändan står jag med matbordet…

Det regnar i dagar utan uppehåll, på den tredje förvandlas allt till snö. Jag fångas av ett kort ögonblick, det då jag gör ett ljud som får min son att skratta innan han lokaliserat mig med blicken. Jag ser en upprymdhet och hunger växa fram i honom. Från rum till rum drar han sig fram…

   Molnen är inte längre verkliga. De ligger som stora gråblå sjok längs horisonten. Jag sitter på tåget och tycker om hur världen utanför passerar i olika lager. De gråblå sjoken i horisonten som ligger nästan helt stilla, sedan ljusen från byggnader och gator, och närmast de svarta trädkropparna som inte går att fästa blicken…

Jag finner inte hålrummen i slutet av oktober, dem där jag oftast förflyttar orden från tanke till tangenter. Resultatet blir en upplevelse svår att teckna, de liksom staplas på hög i mitt bröst och skapar en slags förvirring. Som när jag under mörka nätter försiktigt söker efter det nedersta trappsteget med min ena fot. Rädd…