Avtryck

Jag somnar mitt på dagen.
Det är omöjligt att inte.
När jag reser mig har täcket lämnat ett avtryck som sträcker sig från ögats utkant ner till mungipan.
Jag synar mig själv i badrumsspegeln medan jag låter fingertopparna på höger hand vandra över avtrycket. Det som vittnar om en trött kropp som vilat tungt och stilla.

En ny relation sitter på en pall i vårt kök, vi talar en stund om ensamhet och jag tänker på hur den aldrig egentligen stört mig, mer än då den uppstått som en konsekvens av närhet till någon annan.
Den egna och självvalda saknar oftast eko på ett helt annat vis.
Inte som sammanhangen då röster tycks flyta ihop och läppar rör sig långsamt utan att jag riktigt för den skull förstår. Jag skyr det.
Och jag tror att hon är lik mig så.

Jag flyttar kaffekoppen över det vita lakanet, den lämnar ringar efter sig som fotsteg.
Och januari ljuset färgar allting kallt utan att be om lov, i en slags ändlös höst som skulle varit vinter,

om vi bara gjort annorlunda för längesen.