Hennes alltid så gnistrande krona

Den minsta somnar allt senare, i det återvändande kvällsljuset drar han nyfiket fingrarna över stålsträngarna på min gitarr medan jag drar mina kors och tvärs genom hans vildvuxna hår.
Jag köpte gitarren precis vid brofästet där Kungsholmen möter Vasastan, en svart Fender.
Det var vid den tidpunkten då det blev klart för mig att jag inte skulle boxas mer. Jag behövde något annat.
Men det skulle komma att dröja innan jag kände riktig passion pulsera genom mitt blodomlopp igen.
Vår uppgift är att behålla hoppet och vila i det tyngdlösa tillståndet där emellan. Att sörja färdigt de drömmar som vi väcktes för tidigt ur.

På handens fem fingrar kan jag nu räkna de dagar som återstår av min ledighet med barnen.
En ny tid tar långsamt form och jag vill säga att det är med mindre motstånd i hjärtat än tidigare. Erfarenhet är gott på så vis,
färre frågor som saknar sina svar.

I denna veckas upplaga av tidningen Leva och Bo har jag blivit intervjuad om mig själv och vårt hem.
Jag tänker att texten handlar mest om min upplevelse av ett hem. Det är där mitt intresse ligger, inte så mycket i inredningen i sig.
Texten blev givetvis lång och därför något beskuren. Särskilt ville jag berätta om någon som står mig nära utan att nämna hennes namn.
Om hur hon bär sin sårbarhet som en alltid så gnistrande krona och aldrig låter det kaos som är livet med barn ställa sig mellan henne och relationerna.
På frågan om vad som inspirerar mig,
så är det alltid människorna och deras sätt att hantera det som givits dem,
men också det de har förlorat.