Klockan är snart 22 och jag säger till mig själv att jag måste gå och lägga mig. Men det tar emot, känns som när jag var liten och ville stanna uppe men inte fick. Det är nu jag har ett litet fönster av egentid och den är efterlängtad. Ofta somnar jag ärligt talat först kring midnatt. Min pojke vaknar mellan sex och sju på morgonen och däremellan väcker han mig tre till fyra gånger för att amma. Sömnbristen tar ut sin rätt och jag dämpar den dagligen med en hel del kaffe och socker. Men när jag kommer på mig själv med att glömma enkla sakerna eller hör hur orden inte kommer ut ur min mun som jag tänkt dom inser jag att jag inte kan fortsätta såhär. Jag behöver ge mig själv mer omtanke och slå av på takten. Jag som älskar när det händer nya saker, vara kreativ och att vara social får inse att jag måste spara på energin till det viktigaste. Förutom att ta hand om min pojke är det att hålla mitt företag igång. På fredag fotograferar jag mitt första bröllop för säsongen och jag längtar efter att få vara kreativ. Då vill jag kunna ge mitt allt och därför ska jag snart stänga ner datorn och krypa ner i sängen bredvid min lille pojke. Jag har sömn att ta igen de senaste veckorna då jag prioriterat min egentid. Likaväl som jag måste säga till mig själv att släcka ljuset måste jag börja införa begränsad skärmtid. Igen känner jag mig som ett trotsigt barn men jag spenderar allt för mycket tid med meningslöst surfande på mobilen. Ikväll ska jag inte fylla huvudet med intryck och bilder från Instagram eller Pinterest eller se vad andra gör på facebook. Jag får inse att just nu tar det mer energi än det ger mig. Jag kanske till och med ska vara lite galen och unna mig en meditation.
