”Kom, vi tar till havet”

En av de finaste sakerna som hände mig i år hände på en söndag.
Vi snurrade runt i en ändlös känslomässig diskussion då hon tillslut sa, kom vi tar till havet.
En stund senare stod vi framför kassan på kallbadhuset och insåg att man egentligen inte behövde ha någonting med sig för att kunna gå in.
Hon har en förmåga att få mig med. Få människor i sin närhet med.
Jag har funderat på just den egenskapen.
Jag föll för den.
En perfekt avvägd blandning av karisma, nyfikenhet och närvaro.
Jag vill vara nära henne eftersom att livet känns mer just där.
Jag är mer.
Hon puttar mig över kanten när jag tittar frågande. Får mig att säga ja oftare än nej.

Som ett konfettiregn över min melankoli.

Jag har fortsatt att besöka kallbadhuset sedan dess.
Mitt blod fylls av endorfiner bara av åsynen, som en blek ljusgrön scenografi ute på havet.
Allt som följer sedan är rad av sinneliga upplevelser där jag inte kan säga om den ena är mer betydelsefull än den andra.
Den avskalade interiören, de nakna kropparna, värmen, kylan, vinden, det salta vattnet och slutligen det varma kaffeglaset i min hand.
Ibland solsken. Ibland regn.
Ingen överinformation som ska tas in och processas. Inget att ta ställning till.

Jag landar i några av mina tryggaste barndomsminnen.
Det finns en igenkänning, ett slags arv som jag inte riktigt visste att jag var bärare av.
Ett uppvaknande som föder små ringar på mitt vatten som bara jag kan se.