De första trevande orden

Att skriva de där första, trevande orden… De som sätter tonen, formar det ofrånkomliga första intrycket. Mitt första inlägg här var inte tänkt att bli en presentation men det blev nog så ändå. Det är ju alltid så svårt att beskriva vem man är. Ofta hamnar man istället i det man gör. Kanske beskriver man sitt yrke. Eller iklär sig en roll, den man vill vara. För hur beskriver man en hel människa? Hur beskriver man vem man är, inifrån och ut, med allt vad det innebär att vara just människa? Jag tänker ju att vi alla är en komplicerad väv av ljus och mörker, drömmar och liv, kropp och sinne. Vi formas och omformas konstant av allt vi varit och allt vi vill bli. Allt vi är just nu, i denna stund. 

Jag heter Mathilda och är mamma till två barn. Jag fick min dotter när jag precis tagit studenten. Hon är på väg att formas till en stark, modig och mycket klok ung kvinna. Två år senare födde jag min son. En fantastisk, känslig kille som närmar sig tonåren med stormsteg. Jag har hela tiden känt mig så oerhört ensam i föräldraskapet, vilse i vem jag är och hur allt skulle bli, för ingenting blev ju som jag hade tänkt.

För ett par år sedan träffade jag kärleken, en människa som fått mig att omvärdera hela min verklighet. Det tog tusen år för mig innan jag insåg att det var kärlek och samtidigt ingen tid alls. Allt började med att han frågade mig vad jag drömmer om. En stor fråga. Kanske lite klyschig också, på sitt sätt. Men det var i den frågeställningen jag insåg att jag hade slutat drömma. Plötsligt hade jag svar på sånt jag inte kunnat sätta ord på. Jag hade slutat drömma för att jag blivit tillsagd, gång på gång, att jag drömde för stort. Då kändes det som att hela galaxen måste ha hört när vi kolliderade – två bitar av samma stoff. Kontraster och samtidigt så lika. Som varandras spegelbilder, samma men ändå inte. En är yngre, en är äldre. En är man och en är kvinna. 

Vår lilla brokiga familj bor på gränsen mellan två landskap alldeles intill bergets vidunderliga vyer, slingrande stigar och hisnande höjder med närhet till grönskande, gyllene ängar, färgsprakande fält och en susande skog. Havet. Sjön. Allt det som känns hemma för mig. Vi köpte min pappas hus för ett par månader sedan och här finns en prunkande trädgård som jag fått äran att förvalta. Ett enormt ansvar som jag känner stor vördnad inför. Pioner, rosor och rudbeckia utgör en färgsprakande kuliss till vårt liv. Men just nu slumrar de och väntar på att väckas av vårsolens första famlande strålar. Vi har äntligen hittat en plats där vi får skapa på olika vis – i ord, i bild och med färg och form. Skapa ett liv. En vardag. En spretig liten familj. Kanske är det så att jag helt enkelt hittat hem nu efter en lång tids sökande, på villovägar i en stor och ganska märklig värld.

Jag känner mig dessutom redan hemma här på Northern Sisters – hemma i formatet, texterna, bilderna, människorna. Det ska bli så oerhört spännande att få dela med mig av det jag ser, känner och drömmer om här – små fragment av ett människoliv. 

Presentation och självporträtt av Mathilda Lindqvist sittande på en äng vid havet


08 Comments

Leave your comment
  • Enya
    Enya 24 februari, 2021 at 15:41

    Så vackra ord, längtar efter att få höra fler❤

  • Tuva Minna Linn
    Tuva Minna Linn 24 februari, 2021 at 16:50

    Så glad och stolt över att ha dig här <3

  • Marie
    Marie 24 februari, 2021 at 21:59

    Så fint skrivet-ser genast fram emot nästa inlägg❤️

  • Isabell
    Isabell 25 februari, 2021 at 08:00

    Välkommen till systerskapet <3

    • Mathilda Lindqvist
      Mathilda Lindqvist 25 februari, 2021 at 15:17

      Tack! Jag är så glad att få vara en del av det tillsammans med er <3

  • Beata
    Beata 25 februari, 2021 at 11:02

    Åh vilka vackra ord!! “Då kändes det som att hela galaxen måste ha hört när vi kolliderade – två bitar av samma stoff.” Magiskt!!! Hälsar en annan drömmare 🙂

    • Mathilda Lindqvist
      Mathilda Lindqvist 25 februari, 2021 at 15:16

      Tack, vad fint sagt! 🙂 Det ska bli så oerhört spännande att få dela med mig här!

  • Ulrika
    Ulrika 28 februari, 2021 at 11:29

    Så vackra ord, ser mycket fram emot att få läsa dig! verkar som du har många berättelser att berätta (och en del som jag kan känna igen mig i).

Leave your comment

Translate »