I den första vågen av värme flyger rovfåglar lågt på vår himmel. Jag kysser de mina och reser ensam uppåt landet för att spendera ett dygn med mina närmsta grannar i den här virtuella världen.
Mannen bredvid mig på tåget somnar med sin hatt vilandes på ena knät, hans långa och gängliga ihopvikta kropp ser ut att vara gjord av papper. En insekt jag inte känner vid namn kämpar hopplöst med att få fäste nog att klättra över fönsterbrädan, upp mot fönstret där den tror att frihet går att nå. Det är den vackraste tiden som passerar utanför krossäkert glas.
Utan barnen med mig packar jag i det sista och mycket, allt jag kan tänkas önska. Jag pytsar inte över i mindre förpackningar eller överväger något en extra gång för att sedan slänga tillbaka det i högen på den lilla fåtöljen i sovrummet. Då det bara är jag ryms siden, trasig spets, poesi och ett extra par skor.
