Att inte räcka till

Jag känner mig som en bra mamma och i min relation med min partner är jag närvarande. Jag jobbar hårt på att företaget ska rulla på med allt det innebär. På alla punkterna jag nämt känner jag att jag räcker till, även om det är precis. Men det finns en del som skaver och det tar på mig. Jag gör viktiga människor i mitt liv besvikna, de som är mina vänner. Det kan vara ett meddelande som lästs men som missats att svarar på, telefonsamtalet som brukade komma en gång i veckan som inte gör det och de där regelbundna träffarna som är mer sällan. Jag vill ge så mycket mer men jag orkar helt enkelt inte. Jag ser meddelandet på telefonen när jag är mitt uppe i något med Ossian och tänker att jag svarar sen när han är lagt vilket jag glömmer. Inte för att jag inte bryr mig utan det är som att min hjärna sorterat bort det. Det är telefonsamtalet som kommer när jag är helt dränerad på energi efter läggning av Ossie. När jag sen återkopplar, ibland dagar senare, händer det att jag får höra att min vän är besviken och sårad, jag är inte tillräckligt närvarande. Jag ber om ursäkt för jag vet att det är så. Mina intentioner är goda och jag önskar jag kunde ge mer. Mina vänner är ofta i mina tankar även om jag inte låter dom veta det. De är verkligen viktiga för mig. Visst skulle man kunna säga att allt handlar om att prioritera, att jag prioriterar min tid fel. Jag har inget bra svar, ingen direkt lösning förutom att be om förståelse och lite mer andrum. Det är första gången jag är mamma och första gången på länge jag lever i en relation. Jag inser att jag kommer förlora eller har förlorat vissa vänskapsrelationer och det smärtar mig.  Min syster har tre barn och innan jag själv fick barn frågade hon en gång vad jag gjorde med all min tid. Då kommer jag ihåg att jag blev lite kränkt, jag fyllde ju min tid utan problem och hade ibland svårt att hinna allt. Men nu förstår jag precis vad hon menade…