Vart tar tiden vägen, hur kan det bara vara fem dagar kvar till mitt beräknade förlossningsdatum? Detta har varit det längsta och samtidigt kortaste året i mitt liv. Jag spenderade årets första månader på resande fot, först i Kapstaden, därefter Filippinerna och avslutade det hela med sex veckor på magiska Bali. Under resans gång rensade jag ut mycket känslomässigt bagage jag bar på och när jag nådde resans slutpunkt kände jag mig både kroppsligt och själsligt starkare än någonsin. Så det kanske inte är konstigt att det var där det hände, där något började växa inom mig. Jag minns tydligt chocken när stickan visade positivt och hur overkligt det kändes. En del av mig blev rädd men den största delen av mig fylldes av en lycka. Den oro jag har känt under graviditeten har varit mest förknippad till relationen till pappan, vilket beslut han skulle landa i och inte i min relation till barnet jag bär på. Jag kommer vara ensamstående förälder men jag kommer vara långt ifrån ensam. Under dessa månaderna har jag fått ett stöd och en kärlek från nära och kära och även från främlingar som är nästintill obegripligt. Mitt hjärta svämmar över när jag tänker på det och jag känner en djup tacksamhet.
Den första tiden kommer jag bo hos min mamma och pappa. De har ett stort hus på landet omgivet av vacker natur. Mamma lagar dessutom den godaste maten jag vet. Jag ser fram emot att få kunna fokusera på att hitta min nya roll som mamma och lära känna den lilla personen som kommer till mig. Om man kan tolka något från hur han varit i magen kommer han vara snäll men en riktig vilde.
Jag har tyckt om att vara gravid, det har gett mig en ny typ av styrka. Min kropp har fått en annan mening och jag har nog aldrig varit så snäll mot den som nu. Men nu längtar jag efter nästa kapitel och det är inte många dagar kvar…
För tre veckor sedan kom min vän Gertrud på besök. Vi har varit nära vänner sedan 2011 då vi träffades i Berlin för första gången. Som alltid när vi ses är vi kreativa, jag har fotograferat henne många gången. Efter att jag hade tagit vackra nakenbilder på henne i min hemmastudio bad jag även henne att ta några av mig. Bilden ni ser här är min favorit från fotograferingen.
4 Comments
Eva Lie
16 december, 2018 at 16:15Så fint du berättar! Önskar dig all lycka till med allt fantastiskt som väntar dig.
Kram
Eva
Isabell N Wedin
20 december, 2018 at 10:34Tack Eva Lie! Det är svår att föreställa sig hur det kommer bli, känns lite som julafton när man var barn 🙂 Kram
Mia Anderberg
17 december, 2018 at 10:09Fina Isabell! Du kommer att vara en underbar mamma! Vad mysigt att få dela den första tiden med sin egen mamma också. Viktigt både för dig och för ditt barn. ❤️ Lycka till nu med förlossning och kom ihåg att andas djupt och använda din inre styrka. Kram
Isabell N Wedin
20 december, 2018 at 10:36Åh tack Mia för dina underbara ord, de går rakt in i hjärtat! <3 Jag är tacksam att jag har en så omhändertagande familj, de är min klippa. Får se om jag får utbrott på syrran under förlossningen, ska försöka att lyssna på henne så mycket jag kan. Så lyxigt att ha en doula i familjen, Kramar