Min vän AnnaCate

Det är något visst med AnnaCate.
Jag vet att jag redan för många år sedan skrev en rad under en bild hon publicerade i ett flöde, det handlade om att jag ville sitta ned vid hennes köksbord och prata om livet. Och den känslan har som alltid funnits där.
En slags ogrundad övertygelse om samhörighet.
Nu är jag mycket glad att det blivit just så.

Hemma hos Cattis och hennes familj känner jag så starkt att det finns en kärlek för precis vartenda föremål som tagit sig in över tröskeln, en alldeles särskild varsamhet och känsla.
Och jag tycker mig så ofta se litegrann av hennes språk i många av de rum och miljöer som passerar förbi. Jag tänker att hon inspirerar så många fler än vad hon nog själv vet.
Det finns något subtilt och ödmjukt i allt hon gör som är mycket svårt att beskriva. Någonting som är så väldigt mycket just så som min upplevelse av henne.
I kombination med djup och stor integritet är Cattis en sådan person som det är omöjligt att inte vilja komma närmre.

En sak som jag tänkt på, och tycker så väldigt mycket om i detta hem är utrymmet som ges åt skivor, böcker och film.
Det slår mig hur sällan man möts av CD skivor och filmer som får stå framme i hyllor så som de gjorde förr. På den tiden då ett första besök hemma hos någon ofta innefattade en stund då man ostört drog fingrarna över skivornas ryggar för att på så sätt bilda sig en uppfattning om vem personen var. Det var i alla fall för mig, den plats dit jag alltid drogs.
I mitt föräldrahem löpte enkla hyllplan längs taket runt hela vårt vardagsrum, jag kan med en nästan skrämmande exakthet återskapa känslan då jag klättrade upp på den vingliga pianopallen för att nå ett av alla VHS band som fyllde dessa hyllor.
Det var mitt 90-tal och min bästa vän och jag tittade på Wayne´s World så många gånger att bandet tillslut inte orkade mer.
Jag tänker att när musiken och filmerna flyttade upp bland de osynliga molnen och in i apparaterna,

då gick någonting förlorat.