Sprickan i linjen

Det är varmt i augusti. Jag åker hem, värmer en daahl som jag gjort två kvällar innan i ugnen och plockar torkade blad på min vackraste klätterväxt.
Allt lämnas frasigt i sensommaren.

Jag tänker ofta på skilsmässoåret.
Framförallt på mellanlandningen i det röda huset. Det tycks märkligt för mig, att jag kan sakna det ibland.
När någonting har gjort så väldigt ont,
för att sedan göra lite mindre ont.
Fallet däremellan.
Som det i en dröm just innan man somnar. Jag funderar på om det är det jag ser tillbaka på med värme.
Stunder av ljus i det svåraste som etsat sig fast i min kropp.
En plats där inget annat än det exakta nuet var möjligt. En alldeles särskild tystnad.
Sprickan i linjen.

Livet.
Så brutalt, och samtidigt så nära.