I slutet av november lägger sig den första snön som florsocker över staden. Ögonblick på ögonblick som avlöser varandra i en mjuk stop motion film.
Allt grånar över en natt i december. Människor tar upp striden med ljusslingor och glitter, det finns inte att ge efter för naturens dysterhet.
Natten till första advent spränger någon en av portarna på vår gård.
Jag tar ett tidigt tåg hem från Köpenhamn. Det är söndag och gatan fullkomligt badar i sol. Jag blir stående en stund med blicken fäst på krossat glas, jag vänder och går med solen i ryggen och sprickor i min illusion om trygghet.
Allt lappas ihop igen.
Jag slås av hur den processen går fortare för mig för varje år som jag lever. För varje besked. Varje kris. Vi hänger upp stjärnor som lyser lite snett i våra fönster och tänder rökelser med doft av mörk kanel och saffran.
På morgonen när jag brygger min första kopp kaffe hör jag grannes soda streamer vibrera, jag finner en sällsam ro i våra synkroniserade rutiner. Trygghet som flätas in i vardagens återkommande moment.
