Det går ytterligare en reva i min vackraste klänning.
Den tunna indiska bomullen är så skör och över större delar av plagget kan den som tittar riktigt noga se hur någon innan mig desperat lagat henne gång på gång.
Jag undrar i vilket skede personen gav upp.
Och just så kan jag undra om mycket,
ting,
växter,
människor.
Om vad det är som blir avgörande.
Ibland är det nog det storartade tänker jag. Broar som brinner.
Men kanske likaså ofta endast en tisdag eftermiddag precis innan en vår. En dag som alla andra.
För min dotter är jag dock noga med att förklara att de alla är speciella.
Det är i ögonblicken då hon söker en anledning för något,
en glass,
eller en kjol med fyra lager av tyll.
Jag släcker lampan sent och hör ett tungt regn falla, över jord som sovit djupt, över lövhögen i skottkärran, mattan på trappräcket och de övervintrade doftpelargonerna.
One Comment
Kajsa
21 mars, 2017 at 10:24Så fint. Så rakt i hjärtat. Igen. PS. Älskar Indie’s coola stil!